Är No Man's Sky värt att spela 2023? (2023)

No Man's Skyär sin egen sorts framgångssaga. Panorerade 2016 som en nästan Daikatana-nivå besvikelse, utvecklaren Hello Games har ägnat sex år åt att bygga upp det till något som ganska nära liknar alla dess löften före utgivningen. Dess processuella generation skapar nu landskap som lockar dig att utforska snarare än neonfärgade öknar, den låter dig bygga stora bosättningar, spela tillsammans med dina vänner och engagera dig med alla typer av NPC:er och uppdragsgivare som var skarpt frånvarande redan 2016. spelets community är verkligen blomstrande, eftersom spelare fortsätter att lägga upp videor av de konstiga planeterna de besöker i dess galaxer, och de rymdfarande äventyren de ger sig ut på.

Efter alla dessa år ser verkligen ett kort klipp eller ögonblicksbild av No Man's Sky ut som allt vi drömt om för spelet, och det arbete laget har lagt ner på det är lovvärt. Tyvärr kan magin inte upprätthållas för alltid. Det försvinner aldrig helt, men ju mer jag spelade desto mer började sprickorna synas. No Man's Sky år 2023 ligger med stormsteg före där den var 2016. Den första utgåvan saknade innehåll, hade inget multiplayer-element och den processuella generationen panorerades över hela linjen för att den saknade någon verklig variation. Det har skett stora förbättringar men en grundläggande identitetskris och brist på djup håller det fortfarande tillbaka.

Så, i en världsnyhet (ja, på DualShockers i alla fall)re-recension, här är mina tankar om No Man's Sky 2023.

När det är som bäst kan No Man's Sky vara hisnande. Upplevelsen av att landa på en ny planet och kliva ut ur ditt skepp för att undersöka ett vidsträckt utomjordiskt landskap är nästan bara värt inträdespriset. Saker och ting börjar väldigt starkt. Universum lockar, och det är upp till dig att kartlägga en väg. Jag kan fortfarande minnas den rena vördnad jag kände på min första resa ut ur atmosfären; det gäspande tomrummet av rymden lika skrämmande som det var vackert.

Det avgörande ögonblicket kom förvånansvärt tidigt. Jag hade precis landat på det frusna avfallet från en nyupptäckt isplanet när jag kände en enorm darrning. Allt började skaka, och sedan sprang en mask stor nog att blockera ute solen från under jorden och välvde sig graciöst över himlen. Allt jag kunde göra var att se, slappt, när den försvann över en närliggande kulle. Det här var precis den typen av ögonblick jag hade hoppats på.

Ungefär 20 minuter senare sökte jag efter kol på en annan, mer tropisk planet, när jag hörde samma mullrande. Den här gången sjönk mitt hjärta när exakt samma jättemask bröt ytan och gjorde exakt samma låt och dans som jag hade sett en knapp halvtimme innan. Plötsligt kändes det första mötet mycket mindre speciellt, och universum mycket mindre.

Det är No Man's Sky-upplevelsen i ett nötskal egentligen: ett spel som är miljarder ljusår brett, men bara några centimeter djupt. Vackert, vidsträckt, men i slutändan utan substans. Låt oss dock backa lite eftersom jag inte tycker att No Man's Sky är ett hemskt spel, bara en sorts i strid med sig själv.

Relaterad:No Man's Sky är fortfarande en chockerande grund co-op-upplevelse

Grundförutsättningen är fortfarande i stort sett densamma. Du spelar som en minneslös rymdfarare, som vaknar upp på en okänd planet, med ett skadat skepp. När du väl har löst det är du fri att engagera dig i universum som du vill. Kanske kommer du att följa en kryptisk sekvens av ledtrådar som så småningom blir en förvånansvärt djupgående berättelse, eller kanske kommer du att spendera de kommande 200 timmarna med att frakta kretskort och kvantacceleratorer fram och tillbaka.

Den enorma mängden nytt innehåll sedan lanseringen är imponerande. Det finns markfordon, enorma rymdskepp, hundratals fartyg och vapen att skaffa, och till och med helt nya lägen. Mycket av detta nya innehåll lades till under 2018 i NÄSTA uppdatering, men nya sätt att spela som expeditionsläget har lagts till så sent som 2021 med en uppdatering med samma namn. Oavsett vad du tycker om spelet finns det säkert mycket att göra.

Det nya uppdragssystemet i MMO-stil från 2019 års Beyond-uppdatering är ett särskilt välkommet tillägg. Målen, som bland annat kan innebära att jaga pirater och bygga utposter, ger goda skäl att utforska och engagera sig i strid, vilket tyvärr fortfarande är ett ganska rudimentärt inslag och aldrig känns så tillfredsställande som det borde. Ändå är det skönt att ha lite sammanhang, och bli belönad ordentligt för att man gör saker som annars skulle göras nästan helt för deras egen skull.

Den omarbetade berättelsen förtjänar en närmare titt, efter att ha förstärkts betydligt med tiden. När du har fått koll blir du kontaktad av en gåtfull entitet känd som "Artemis" som (i en rundgång) dirigerar spelaren till "The Atlas", en mystisk varelse med stor makt. Hela historien tar en ganska överraskande riktning som påminner om The Matrix, och kulminerar i ett val som får universumomfattande konsekvenser. Det är på inget sätt en dålig historia, och väcker faktiskt en del intressanta filosofiska frågor, men det känns konstigt grandiost med tanke på hur karaktäristiskt lätt No Man's Sky är i sin genre. Ingen av karaktärerna gör något annat än att dumpa utläggning på dig, så det är svårt att bry sig om huruvida deras liv har någon mening.

Med "genre" menar jag ett överlevnadsskapande spel med MMO-element - No Man's Sky har på ett avgörande sätt spikat sina färger i masten de senaste åren. Tonvikten ligger nu starkt på att bygga bas, samla in resurser och tillverka nya fordon, verktyg och vapen. Den frihjulsfrihet som spelet ger dig krockar med den episka, brådskande tonen i historien, vilket får mig att ifrågasätta varför Hello Games kände ett behov av att anstränga sig.

Det enda andra överlevnadsspelet jag kan komma på som har lyckats skapa en fantastisk historia ärSubnautica, som uppnådde detta tack vare en mycket snävare omfattning och handgjord värld. I brist på båda dessa saker känns historien i No Man's Sky malplacerad. Dess teman av identitet, mening och vara hör inte hemma i ett spel där de flesta spelare bara vill utforska, bygga robotdräkter och festa i sina rymdpalats.

Relaterad:No Man's Sky Devs remasterar sitt debutspel Joe Danger på iOS

Till spelets förtjänst finns det mycket saker att göra, och mycket av det är kul att pyssla med. Att åka runt på den motorcykelliknande Pilgrim (fordon som dök upp först 2017 med Pathfinder-uppdateringen) är en trevlig belöning för att du lägger ner tid och ansträngning för att bygga den. Det finns också ett stort utbud av element att bygga din bas med, och alla möjliga typer av tekniker som gör utforskningen enklare (här är några idéer för att komma igång med ditt nästa projekt).

Men No Man's Sky är fylld av det bagage som så ofta är en del av sådana system. Kravet på resurser är rent ut sagt förtryckande, och spelet kastar upp vägspärrar vid varje tur som slitit ner mig med tiden och ibland gjorde det svårt att vilja fortsätta spela.

Allt, från din gruvbalk, till ditt fartygs startpropeller, till din hyperdrive, behöver tankas. Ständigt. Du kan aldrig bara bygga något och sedan få det att fungera. Nästan alla system i spelet verkar utformade för att hindra framsteg på något sätt. Ingen av de varelser du möter talar ditt språk, så du måste mödosamt lära dig deras, ord för ord, genom att hitta och röra vid dussintals "kunskapsstenar" utspridda över planeter, vilket blir tråkigt ganska snabbt och inte får mig att känna mig smart. Som ett sista irritationsmoment,ditt lager känns fortfarande alldeles för litet för mängden prylar du behöver hålla fast vid.

För ett spel som skenbart handlar om att kartlägga det okända och utforska universum, är dessa ständiga avbrott ett allvarligt problem. Att befinna sig lågt på förråd djupt i okänt territorium kan ha tillfört en viss krydda, men det är aldrig vad det här är. Det finns väldigt få obebodda system, så det finns nästan alltid en rymdstation i närheten (vilket på något sätt suger nöjet av att utforska), och även om det inte finns det, kommer varje planet i spelet att tillhandahålla allt basmaterial du behöver. Den saknar känsla för äventyr.

Här börjar vi se kärnproblemet. Själva utforskningen i No Man's Sky är väldigt, väldigt svag. Alla planeter (för det mesta)fortfarandekänns precis likadant och det verkar inte finnas något mycket värt att hitta. Varje planet har samma ondskefulla små tentakelväxter, samma kunskapsstenar och, så att vi inte glömmer, samma gigantiska maskar.

Till och med det nya fraktionssystemet (som förstärktes avsevärt i 2017 Atlas Rises och 2018 NÄSTA uppdateringar)[läggs till när?]känns lite dött bakom ögonen. Det finns fem fraktioner, som var och en kan öka ditt rykte med för att få tillgång till unika ritningar och en chans till vänligt stöd när du tar dig an pirater. De är utan tvekan användbara, men ingen av dem har någon tydlig ideologi eller inverkan på galaxen de råkar vara i. Fraktionerna är bara en annan sak som finns där.

Det finns massor av fantastiska vyer och främmande varelser att upptäcka, mycket mer än i originalspelet,[förbättrat sedan spelet 2016, eller hur? Den jämförelseaspekten är viktig], som ser bra ut i skärmdumpar, men faller helt platt på spelnivå. Djuren allafortfarandebara vandra planlöst omkring. En del av dem kommer att springa upp och ge dig ett otäckt napp, men de fortsätter att kännas lika deppiga och ointelligenta som de var när spelet lanserades. När det gäller landskapen är de vackra, men de började snabbt suddas ut i mitt sinne. Efter cirka 20 timmar eller så mötte jag sällan en planet som stod ut för mig som unik. I en galax med uppenbara miljarder procedurgenererade planeter är det oundvikligt att algoritmen kommer att slå upp en fantastisk och unik en då och då, men det här känns som undantaget och inte regeln.

Här är slutsatsen. No Man's Sky är varken det ena eller det andra. Det är antingen ett mediokert överlevnadsskapande spel, med ett vackert men onödigt stort och komplext ramverk, eller så är det ett spel som handlar om att utforska rymden, försvagat av resurshantering och saknar något riktigt djup. Det är mycket siffror som pågår under huven och många system i spel, men det producerar inte unika och övertygande scenarier tillräckligt ofta.

Det vi har här är ett levande bevis på att teknik aldrig är en ersättning för bra design, och vid det här laget känns det som att inget antal uppdateringar kan ta itu med det faktum att kärnverkligheten att No Man's Sky i sin kärna inte är särskilt bra alls. av de många saker den gör. Det är inte längre den katastrof det var, och dess vändning är imponerande, men No Man's Sky är ett spel som, som en asteroid, driver genom tid och rum utan någon större känsla för syfte eller identitet.

Nästa:No Man's Sky Devs arbetar på ett till synes omöjligt nytt projekt